Dagis enligt Nationaldemokraterna
Lite synd är det ändå att partisekreterare Vávra Suk, som är en sådan idealist, inte kan sätta sina egna barn på detta dagis då han själv är född i Tjeckoslovakien. Lyckligtvis tror sig Suk ha en lösning på detta problemet!
Trots allt är Tjeckien med i EU och de spelar Ishockey, så vad kunde väl vara en mindre detalj än att de råkar prata ett slaviskt språk och komma från den slaviska folkgruppen, och inte den "nordeuropeiska" som partiet förespråkar?
Men jag måste ändå applådera Suk:s nya kulturbegrepp!
Att nu slavernas kulturer är såpass "kompatibla" att de ses som rumsrena hos Nationaldemokraterna får man väl se som positivt! Och att migration inom Europa inte är något problem är ju också trevligt att veta!
Och sedan råkar Suk bara i förbifarten presentera för mig helt okända historiska rön!
? På vanliga dagis har man barn från alla kulturer och det tycker vi är fel. Det går emot allting man gjort tidigare i historien, det naturliga är att uppfostra barn i en nationell anda, säger Vávra Suk till aftonbladet.se.
Personligen trodde jag att dagis var något som växte fram med det svenska folkhemmet?
Och hur uppfostrade man barn i en "nationell anda" före Nationalismens och Nationalstatens genombrott på 1800-talet?
Jag väntar vetgirigt på den sensationella historiska forskning som måste ligga till grund för ett sådant påstående. Om någon vet var jag kan ta del av denna forskning, välkommen att hänvisa som en kommentar!
Svårt vara miljövän i dagens Sverige
Ska man välja eko-mjölk som är etiskt producerad och ger öppna landskap eller ska man välja närproducerad mjölk som inte är etiskt producerad men med korta transporter ger minimala utsläpp?
När kommer produkterna som är BÅDE kravmärkta och närproducerade?
Eller produkterna som är BÅDE rättivsemärkta och kemikaliefria?
Kan man verkligen skylla miljöproblemen enbart på individerna när vi står inför ännu ett sådant här dilemma?
För hur man än väljer så får man ändå med någon oönskad bieffekt.
När får vi se miljöminister Carlgren börja agera för utsläppsmärkning av produkter så att vi konsumenter äntligen kan veta vad vi egentligen köper?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=644165
Rostropovitj är död.
Trots att "Slava" var en av 1900-talets absoluta giganter så är det inte cellisten och dirigenten Rostopovitj som jag kommer att minnas starkast - utan humanisten, demokraten och människorättskämpen Rostropovitj.
Vilka musiker av idag skulle våga riskera inte bara sin karriär utan även sitt liv på ett sådant sätt som Rostropovitj faktiskt gjorde i Sovjetunionen?
Jag hoppas innerligt att Rostropovitj inte var den sista musikern som förstod att det finns värden i musik, och annan kultur, som är så viktiga att de är värda att kämpa för om det så innebär att ens egen karriär riskeras.
Vilka musiker av idag skulle våga skriva något som ens var i närheten av Rostropovitj text i Pravda?
Var är musikerna av idag som engagerar sig i vår tids ödesfrågor?
Naturen som marknadsplats?
"Miljö och tillväxt har länge varit i konflikt", skrev miljökämpen men också tillväxtentusiasten Stefan Edman i en debattbok mot slutet av nittiotalet. "Men nu, på tröskeln till 2000-talet anar vi konturerna av ett nytt, historiskt unikt samspel mellan teknik, ekonomisk tillväxt och ekologiskt hållbar utveckling."
Jag skulle vilja påstå att det är så enkelt att tillväxten och miljön alltid kommer att vara i konflikt!
Visst kan man tjäna pengar på att rationalisera med resurser och energi och visst finns tillväxtpotential i miljövänliga produkter.
Men oavsett hur man vrider och vänder på det hela kommer man aldrig ifrån kärnproblemet.
Vi har ett jordklot med begränsat antal resurser. När resurserna börjar utvinnas i långsammare takt kommer detta i slutänden att påverka tillväxten. Och däremellan finns en gråzon där marknaden kortsiktigt kan exploatera naturen mer än vad som är hållbart - trots att detta på lång sikt endast slår tillbaks mot marknadsaktörerna själva. Fiskenäringen är ett tydligt exempel på detta.
Men problemet för marknaden är snarare den närmast religiösa trosuppfattningen att människan i all evighet ska kunna uppnå en ständigt ökande tillväxt. Om man tittar på vilka fundament tillväxten vilar så borde det sunda förnuftet tala för att de en efter en har en bortre smärtgräns.
När naturens resurser börjar ta slut kommer detta att minska tillväxten.
När det inte längre går att rationalisera mer i människors arbetsförhållanden och löner kommer detta att minska tillväxten.
Om folk någon gång skulle få för sig att sluta köpa och konsumera i ständigt ökande takt kommer också tillväxten att sjunka. För någonstans måste det väl också finnas en bortre smärtgräns för hur mycket prylar man kan köpa på sig? Eller?
Tyvärr så verkar den allmäna meningen bland marknadsliberaler idag vara att individen själv ska lösa miljöproblemen. Problemet är bara att detta, liksom den ständigt bespottade kommunismen, förutsätter en tro på människans inneboende godhet.
Jag tror inte att alla människor kommer att vilja anta utmaningen att ställa om till ett mer miljövänligt liv frivilligt.
Detta kommer alltså innebära att de som vill ställa om även kommer tvingas betala de ignorantas räkning samtidigt som de ignoranta kan leva som vanligt på miljövännernas bekostnad.
En rejälare lösning är att politikerna helt enkelt sätter lagar som tvingar marknaden att anpassa sig till miljön. På detta sättet slipper individen det eviga dilemmat att välja mellan ekologiskt som flugits hit över halva jordklotet eller närproducerat med giftiga kemikalier och skador på närmiljön t.ex.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=643051
Dagens kulturpolitikcitat
Det som i dag stör mig då det gäller det litterära fältet är inte (o)balansen mellan experimenterande och icke-experimenterande litteratur som handlar eller inte handlar om normbrott. Jag stör mig inte heller på den experimentella litteraturens kvalitet.
Nej. Det som stör mig är snarare en ekonomistisk kulturpolitisk syn, där litterära utövare blir blott och bart entreprenörer. Ordleverantörer. Helst trevliga, lättsmälta och lagom långa ord. Jag stör mig på storförlag som gör allt för att maximera sina vinster (riskerna ska bäras av småförlagen, det vill säga av litteraturälskarna). De tjänar mer än någonsin, men varken hinner eller anser sig ha råd att odla författarskap.
Jag stör mig kort sagt på det oinskränkta och i grunden kortsiktiga marknadstänkandet. Dess oförmåga att stimulera mångfald. Dess likriktningskvarn. Dess behov att ogiltigförklara och destruera allt som inte ger (maximal) ekonomisk avkastning. Den individuella ofriheten som häftar härvid. Du får finnas om du genererar stålar och gör du det kommer vi att tycka att det du gör är bra. McLenins smetiga dressinglogik. När ekonomi är makt och makt är rätt och rätt blir kvalitet. Det känns läskigt att ägna sig åt litteratur i ett land vars regering glatt deklarerar att dess kanon i princip enkom består av bästsäljare och deckare. Men det känns också viktigt att ägna sig åt litteratur i ett sådant land. Att ansluta sig till litterära och visionära annorlundatänkare. Bejaka.
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1054070,00.html
Leijonborg kunde ha varit statsminister.
Leijonborg stod då på topp med 13,3% väljarstöd. Hade han i det läget blivit statsminister hade hans öde nog kunnat se mycket annorlunda ut idag. Vem vet, kanske hade Sverige till och med mått bra av en regering med bättre maktbalans och avsaknad av såväl dominanta socialdemokrater som moderater.
Nu blev det inte så, och istället drog Leijonborg det "liberala" partiet i en hårdare riktning. Man flörtar med främlingsfientliga, kräver hårdare straff, mer regler i skolan och inte minst ett övervakningssamhälle som rimmar illa med liberala idéer. Man kunde stundtals uppleva att Folkpartiet stod längre till höger än "de nya moderaterna".
Sedan kom spionskandalen. Det anmärkningsvärda med Leijonborgs hantering av denna är att han, som med sin nymoralism avkräver medborgarna högre moral och regellydnad, själv inte lever upp till sina egna ideal.
Jag tror inte på något sätt att Leijonborg fuskat eller försökt dra fördel av skandalen, men bara det att han försöker sopa den under mattan gör att han förbrukar mycket av sin trovärdighet.
Kan en partiledare som kräver ordning och reda själv godtyckligt bestämma vilka brott som är viktiga? Är inte politiskt spionage nog brott för att man ska kräva ordning och reda och ingen "snällism" mot gärningsmännen?
Hade han rakt och ärligt tagit avstånd från skandalen så fort han fick kännedom om den så hade han nog överlevt något år till som partiledare.
Och här någonstans blev Leijonborgs dilemma uppenbart. Hans parti får en allt mindre roll i regeringen, i stort sett begränsad till utbildningspolitiken - inte den utrikesministerpost som Leijonborg själv förmodligen hoppats på.
Folkpartiets tydlighet blir allt mindre, för vad vill egentligen Folkpartiet?
Det socialliberala arvet faller allt längre bort - att moderaterna i jämförelse framstår som mer sociala och centern som mer liberala säger mycket om Folkpartiets misslyckande att vara tydliga i sin politiska riktning.
Istället har man gjort gamla 50-talsideal om "ordning och reda" till sin fråga, något som jag snarare skulle förknippa med kristdemokraterna. Och samtidigt som man vill införa ett rigoröst kontroll, lag och övervakningssamhälle hävdar man att man fortfarande är ett socialliberalt mittenparti. Många väljare är av en annan uppfattning och undrar vilken agenda Folkpartiet egentligen för? Många väljare uppfattar dem som populistiska och konservativa, inte som socialliberaler präglade av sund humanism.
Jag tror att om Leijonborg blivit statsminister 2002 hade han aldrig tvingats ta till denna desperata populism, utan istället tror jag faktiskt att han hade kunnat lyckas bra i att balansera de olika partierna i regeringen och föra en riktig mittenpolitik. För om det är något som Allians för Sverige - med moderaternas kraftiga vänstersväng - visar så är det att Sverige egentligen vill ha en mittenregering där varken moderata högerfalangens mest giriga skattesänkningsiver eller socialdemokratisk pampadel får plats.
Det är synd för Leijonborg och Sverige att han aldrig fick den chansen.
Glad nyhet i regeringens miljöarbete!
Inför valet när Reinfeldt intervjuades i P1:s partiledarutfrågning och fick frågor om moderaternas miljöpolitik verkade denna frågan inte bekymra honom särskilt mycket. När han grillades vidare om Gunnar Hökmarks förehavanden i Bryssel där Hökmark bl.a. verkat för att stoppa liknande kemikalielagar av hänsyn till den fria marknaden kommenterade Reinfeldt detta kort och gott: "miljön är ingen prioriterad fråga för moderaterna."
Som framgår av artikeln så kommer detta inte att ge någon stor effekt, men som symbolfråga är det ändå glädjande att Reinfeldt uppenbarligen har fått ge vika och kanske till och med ändrat uppfattning i frågan!
Nu när regeringen föregår med gott exempel på detta området hemma i Sverige så vore det kanske på sin plats att Reinfeldt och Carlgren också följer upp detta med att arbeta för liknande lagar i EU.
Jag håller också tummarna för att Carlgren ska kunna driva igenom ett likande förbud i EU!
Att övertyga Gunnar Hökmark kan kanske vara ett första steg?
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1051078,00.html
Bestående musik?
Lars Norén sade i vår intervju: "Egentligen är vi alla redan döda" - och det kan ju låta väldigt Norénskt och nästa klyschigt, men han har ju rätt: Allting är förgängligt. Den musiken vi hör nu kommer vi aldrig att höra på samma sätt igen och enda sättet att leva med den förgängligheten - flyktigheten - är att fullständigt acceptera den. Vi tvingas att vara rastlösa. Kan man inte njuta av det får man söka sig till något annat mer bestående - och just därför har klassisk musik och konstmusik enorm lyssnarpotential i framtiden.
Storartad musik är inte flyktig.
- Nä, fast hade Mozart levt i dag hade han garanterat varit sönderhajpad för "Enleveringen ur seraljen" och när sedan "Così fan tutte" kommit så skulle folk säga: "Jo, jo Mozart är bra, men är det här inte lite trött?"
Nog för att mycket av musiken av idag är flyktig och förgänglig men var det verkligen så annorlunda förr?
För vari består klassisk musik och konstmusiks bestående värde?
Det finns och har alltid funnits vitt skilda uppfattningar om hur den ska tolkas och uppföras, och dessa har varierat med tiden såpass kraftigt att det i slutänden ändå bara blir kvar subjektiva interpretationer från musikerna.
Det som är bestående är alltså bara själva notationen av musiken, men interpretationen är lika förgänglig som i andra musikgenrer - den förändras och influeras också av ett samhälle i omvandling.
Och om det är i notskriften som det bestående står, vad säger då att vi inte i framtiden lika gärna kan tolka det som idag anses som flyktig och förgänglig musik?
Redan idag görs ju tolkningar av Sinatra, Presley, Beatles, ABBA och div. andra musiker. Man försöker till och med tolka jazz-musiker på ett troget sätt in i minsta detalj trots att deras absolut största förtjänst var just improvisationen i ögonblicket.
På samma sätt har Bach idag kultstatus i konstmusikkretsar som det fundament på vilket den västerländska konstmusiken vilar. Detta trots att Mozart och hans samtid inte i särskilt stor grad påverkades av Bach.
Vad Bach skriver är lag, och trots att det i cello-sviterna saknas originalmanuskript, man får lita till 4 mer eller mindre tillförlitliga och mer eller mindre olika utgåvor, så ska Bach tolkas som om det var skrivet i sten.
Att Bach var en av sin samtids största improvisatörer glöms tyvärr bort!
Bach är en bibel för konstmusikern, men precis som i Bibeln finns det motsägelser och paradoxer i hur man ska tolka hans musik.
Vilka som uppbär kultstatus i framtiden kan vi inte sia om, det verkar röra sig i trender även inom konstmusiken.
Måndagsgruppen ansågs länge vara det största som hänt svenskt musikliv, men idag är det tvärtom de som då fick mindre utrymme, t.ex. von Koch och Allgén som gäller.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=640260
Kreativ marknad?
I London är man stolta över den "kreativa marknaden"; musikerna som faktiskt är en tillgång för ekonomin genom att de inbringar kapital och drar folk och publicitet till regionen.
Men ska konst verkligen mätas med ekonomisk tillväxt och publik som måttstock?
Och kan man lura publiken att de upplever stor konst bara för att man slår in det i en fin förpackning?
Vad är inte fel när man behöver en jätteapparat för att kunna genomföra en enda konsert.
Måste man verkligen som musiker alltid försöka legitimera sig genom att få bra betalt?
Är musiken bara bra om man får betalt för den?
Och är en konsert fullständigt misslyckad om så bara en person sitter i publiken, men denne i gengäld uppskattade konserten?
Varför spenderar musiker så otroligt mycket energi på rekvisita och rena självklarheter när de istället kunde lägga sin energi på det de förväntas vara bra på; musiken? Vill man dölja något för publiken? Är man rädda att de inte betalar om det inte ser ut som en riktig konsert? Kan de då inte uppskatta konserten genom audiella intryck?
Och varför söka målgrupper? Vill man verkligen bara vända sig till vissa grupper med sin musik? Menar man att andra grupper inte har förutsättningar att se något som helst värde i musiken, om än det skulle vara annat än ens eget?
Känner man att det hör till helhetsupplevelsen av konserten att få en enkät om hur man upplevde konserten direkt efteråt? Är det inte meningen att applåder och ovationer ska kunna uttrycka detta?
Hur hade inte Bachs låtit om han låtit göra en marknadsundersökning om sin målgrupp? Eller Claude Loyola Allgén? Eller Ivry Gitlis?
Är det inte så att man uppskattar en sann konstnär just för att de går sin väg och inte följer strömmen?
Bara döda fiskar flyter med strömmen!
Allgén i Bloggsfären
Idag skulle tonsättaren Claude Loyola Johannes Maria (tidigare Klas-Thure) Allgén ha fyllt 87!
Högtidlighåller hans minne genom att lyssna på hans Fantasia för solopiano med Mats Persson.
Allgén - finns nu även i bloggsfären!
Klimatchocken säljer lösnummer
Läser en gästkrönika på Attityd, GP som raljerar över klimatchocken.
Vad som säljer sämre är de fakta som pekar på att mänskligheten aldrig tidigare haft ett sånt välstånd. Färre blir fattiga, samtidigt som den svenska luften och våra sjöar blir allt renare. Vi lever bättre än någonsin och har en möjlighet att för första gången utrota fattigdomen. Ändå går många runt och tror precis tvärtom. Vi går runt och är rädda och ser världens problem i stället för de möjligheter som ges.
Så nästa gång du möter de patetiska hysterilöpsedlarna eller Al Gores överdrivna filmer - kom ihåg att det alltid finns människor som tjänar på att du är rädd och orolig. Som tur är finns det gott om fakta som motsäger påståendena om att polarisarna kommer att smälta bort de kommande åren, eller att havsnivån kommer att höjas med flera meter det kommande seklet.
Nog för att tidningarna tjänar pengar och överdriver, likaså Al Gore. Men faktum är att i princip alla klimatforskare är rörande eniga om att stora delar av jordens klimat kommer att förändras allvarligt, arter kommer att utrotas och att havsnivån kommer att stiga markant. Jag vet förvisso inte Alexanders kompetens, men jag litar personligen hellre på världens samlade miljö/klimatforskarelit än en 19-åring från Floda....
De flesta inser också att vårt välstånd bygger på en icke hållbar konsumtion av icke förnyelsebara bränslen. Om dessa försvinner kommer ingen längre att ha något välstånd att applådera - alltså är miljöforskarna oerhört viktiga för att försöka lösa miljöproblemen så att vi kan fortsätta ha ett välstånd även i framtiden - så tänk på det nästa gång du raljerar över miljöfrågan!
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=485&a=337664
Grattis Modo!
Det känns väldigt roligt att Modo efter alla sina finalförluster med det ena drömlaget efter det andra nu äntligen får ett till SM-Guld!
Linköping har också all anledning att vara nöjda efter årets säsong, jag trodde aldrig att de skulle räcka ända fram till finalen i år.
Grattis Modo!
Värnplikten är omodern!
Att Pliktverket beklagar detta är föga förvånande då det är deras jobb som i förlängningen hotas, men problemet är att man med den minskade hotbilden under 2000-talet får allt svårare att motivera varför ett värnpliktsförsvar behövs.
Ett löjeväckande problem med värnplikten är att alla svenska män fortfarande frihetsberövas med hot om polis för att mönstra samtidigt som det är frivilligt för kvinnor.
Så som dagens försvar är utformat så går det säkerligen att få fram lika många tjejer som klarar uppgiften utmärkt men denna möjligheten tar man alltså inte - och då är det ju svårt att motivera värnplikten med att man vill ha de bäst lämpade när halva Sveriges befolkning stängs ute.
Ett annat problem är att många unga män inte vill göra värnplikten då de inser att det missgynnar dem ekonomiskt. De skulle få bättre betalt och bättre pensionspoäng av att jobba på McDonalds än att göra värnplikten.
Försvarsmakten och Pliktverket måste alltså hitta nya vägar för att göra värnplikten försvarbar och attraktiv.
Gammal nationalromantisk krigspropaganda om killar som blir män och hjältedåd fungerar allt sämre i 20:e århundradet. Dessutom tenderar den att försöka gömma undan den hårda sanningen om vad som väntar dem som når utlandstjänst, där man inte bara leker krig utan det är på riktigt.
Visst finns det demokratiska poänger med värnplikten, men om så få tas ut som idag så kan man lika gärna låta mönstringen vara frivillig och spara resurser i mönstringen som istället kan användas till en bättre utbildning för dem som gör värnplikt!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=639079
Sverigedemokraterna i "finrummet"
Nu vet jag inte om jag håller med om att TV8 är "den politiska debattens finrum", månne är det Lars Adaktussons frisyr som gör det så fint?
Men jag tycker att det är bra att borgare nu tar debatten med sd. Sd försöker spela på bilden av utanförskapet mot etablissemanget, för de tror sig nog kunna vinna över väljare som är trötta på sveket från såväl socialdemokrater som moderater. Att då avmystifiera sd och visa att de har helt vanliga människor som politiker tror jag inte är skadligt.
Dessutom tror jag att det är en väldigt liten andel av sd:s väljare som går över till dem genom intellektuell tv-debatt.
Om politikerna i de stora partierna har modet att möta dem i seriös debatt där man diskuterar ideologi, politik och visioner så skulle sd få det mycket tuffare då de mer konkret kommer att behöva förklara sin politik och inte bara konsekvent skylla på invandringen. När F! tvingades ta ställning även till andra frågor målade de in sig i ett hörn och blev ett utpräglat vänsteralternativ. Sd kan nog inte undkomma en liknande utveckling om de tvingas presentera sin åsikt i andra frågor.
Jag kan inte låta bli att undra? Varför vill sd rusta upp försvaret? Om de nu spar så mycket pengar från invandringen, finns det inte bättre saker att lägga pengarna på? Ser sd någon tydlig hotbild som jag har missat?Vad tycker sd om skolan? Hur vill sd bekämpa miljöproblemen? Hur ställer sig sd till religionen? Om muslimer körs ut, innebär det att vi alla svenskar måste vara med i svenska kyrkan? Hur vill sd bevara vår svenska kultur? Har man någon konkret kulturpolitik för att bevara det som anses svenskt? Eller försvinner onda ting som pizzerior, kebaber och McDonalds när invandrarna körts ut?
Sverigedemokraterna verkar leva i drömmen om ett svenskt folkhem som aldrig riktigt funnits i verkligheten; en historieromantisk uppfattning om att det var bättre förr och att det är invandrarnas fel att vi inte kunnat bevara vår egen kultur. Själv tycker jag att vi svenskar är väldigt dåliga på att värna om vår egen kultur. Om vi känner oss trygga i vår egen kultur finns inget behov att av rädsla snegla avundsjukt på svenska minoritetskulturers gemenskap och sammanhållning. Felet ligger alltså i första hand hos oss själva och inte hos invandrarna. För om vi känner oss trygga och stolta i vår egen kultur finns ingen anledning att rädas andra kulturer och religioner!
Likaså förefaller många svenska politiker vara rädda för att sd ska komma in i riksdagen. Men vad är det egentligen man är rädd för? I de flesta kommuner där sd fått mandat har de inget som helst inflytande, och det är nog just där rädslan ligger. Om sd kommer in i riksdagen kommer sannolikt partierna tvingas bilda regering över blockgränserna, för vem vågar ta den politiska risken att samarbeta med sd?
Sannolikt får vi alltså se centern samarbeta med socialdemokraterna, eller möjligen en mittenregering där borgarna tvingas samarbeta med miljöpartiet. Detta skulle ju ställa hela den svenska blockpolitiken på sin ända så jag förstår att såväl höger som vänster räds ett sådant scenario.
Något som hade varit intressant att veta är annars hur sd ställer sig till folkpartiets övervakningssamhälle och populistiska främlingsfientlighet light? Kanske hade de där kunnat finna några punkter att enas i?
Ullenhag fick dock in en bra poäng:
- Vad som är skrämmande är att du nu hade en chans att berätta hur Sverigedemokraterna vill skapa jobb. Men du fastnar hela tiden i invandringsfrågan. Ni är ett enfrågeparti som ogillar invandrare.
Kulturmoms
Bl.a. får Göteborgs Symfoniker får nu behålla sina återbetalda momspengar utan att få minskade anslag.
Jag hoppas att detta är starten på en mer konstruktiv kulturpolitik från Alliansens sida som syftar till att stärka kultursverige istället för att försöka rasera väl funderange institutioner i hopp om att spara någr
Om ungdomsorkestrarna i Gävle och Uppsala som tvingades lägga ned nu räddas förtäljer dock inte artikeln.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=638342
Väskdebatten
Vad som förbryllar mig är hur folk kan uppröras över att människor köper dyra statusprylar. Människor har i alla tider och alla samhällsklasser på olika sätt markerat sin status. Detta är ingenting som är endast rika överklasstjejer förunnat, utan även arbetarklassen köper statusprylar även om de givetvis i större grad begränsas av sin ekonomi och får skaffa andra prylar för att uttrycka sig.
Klassperspektivet blir också en aning ironiskt då kritiken mot överklassens handväskor bygger på att de har råd men inte de lägre klasserna. Med samma argumentering så kan vi ju inte ens den svenska underklassen rättfärdiga sin konsumtion då den i sin tur skulle ses som lyxkonsumtion i många u-länder.
Det allvarliga och upprörande med konsumtionssamhället tycker jag inte är att folk lägger ut hutlösa summor på handväskor, utan på sociala effekter och miljöeffekter som följd av produkterna vi konsumerar.
Människan är tyvärr oförmögen att inse följden av sin konsumtion. Vi har ett underskott av information om under vilka villkor våra produkter tillverkas och även den mest godhjärtade idealisten som köper närproducerat i tron att hon gör en god gärning kan visa sig köpa produkter som är mindre bra för miljön.
Enligt min mening ligger alltså problemet i att folk inte förstår konsekvenserna av det de konsumerar, hur gärna de än vill.
Detta gäller både den ensamstående arbetslösa mamman som handlar på McDonalds och den rika brattjejen som köper dyra handväskor och lyxprodukter.
Konsumtionen i sig är inte skadlig utan det blir den först när den överskrider etiska krav och miljömässig hållbarhet och här har politikerna det tunga ansvaret för att sätta schyssta och hållbara spelregler för företagen globalt, inte den enskilda konsumenten! Globaliseringen har både sina för och nackdelar, men den gör det åtminstone inte enklare för den aktiva konsumenten att informera sig om vad den egentligen köper. Och den underbetalda personalen i butiken har oftast ingen aning heller och skiter vanligen i vilket.
Att Susanne "Tolkientalibaner" Ljung, som tycker att debatten "förts i ett så aggresivt tonläge" får ett eget program om handväskor mm. i SR P1 säger tyvärr mer om tidsandan än det borde... kanske dags att göra en Stegö-Chìlo?
Nina Björk träffar huvudet på spiken i DN - skönt att det inte bara är jag som ser sambandet ökad konsumtion-ökad tillväxt!
- Konsumtionskritiken slår mot något grundläggande för vår ekonomi, nämligen att vi måste köpa mer än vi behöver för tillväxtens skull. Samtidigt slår den mot vår identitet. Vi visar vilka vi är genom vad vi köper. Men vi är inte herrar över våra egna drömmar, utan individens begär formas också av yttre faktorer. Det kan vara en svår tanke för ett liberalt samhälle som tror på individens möjlighet att skapa sig själv helt fritt.
Välkommen till min blogg!
Vissa dagar känner man bara att någonting saknas.
Någonstans där man kan spy ut sin egen förträfflighet över hela världen.
Där man kan skryta om allehanda dåd, stora som små.
Där man kan visa alla att man lever ett normalt liv, gör rätt saker, har rätt kläder, stil och accessoarer,
men samtidigt är sådär lite bättre än alla andra så att folk man egentligen inte vill umgås med kan låtsas att de är ens vänner bara för att man ska få känna sig lite viktigare.
Där man kan visa att man minsann känner folk som är inne så att andra ska fatta att man har den goda smaken att umgås med viktigt folk.
Där man också kan skvallra och prata skit om folk man föraktar.
Visa att man är bäst liksom.
Allt detta tänkte jag försöka undvika!
Vem jag är och vad jag gör finner jag mindre viktigt att basunera ut på nätet.
Ni som känner mig vet vem jag är och ni andra kommer inte att lära känna mig genom denna bloggen ändå.
Istället delar jag med mig av tankar och åsikter kring aktuella händelser.
Varje människa har sin egna subjektiva uppfattning av saker och ting och därför tror jag inte att alla de som läser min blogg kommer att uppfatta det jag skriver likadant. Somliga kommer att missförstå mig, men det ligger i sakens natur.
Jag kan alltså inte förvänta mig att alla andra ska tycka och tänka likadant som mig. Däremot så tror jag att det är något positivt med självständigt tänkande individer som en motvikt till bekvämligheten och likgiltligheten i tanken som breder ut sig i det moderna samhället.
