Nya verktyg och stigberoende
Propagandaminister Schlingmann kunde knappast valt en sämre tidpunkt för att publicera sin replik.
Miljödebatten har länge präglats av domedagsprofetior där hållbar utveckling ställs emot teknisk och mänsklig utveckling. [...] Men vi lever i en annan tid nu. Vi vet mer och de internationella dimensionerna har blivit tydligare. Utmaningarna ska mötas med realistiska och konstruktiva lösningar, inte uppgivenhet, säck och aska. FN:s klimatpanel har påpekat att det visst går att göra något åt miljöproblemen. Men det krävs ledarskap och konkreta åtgärder, inte bara snack. [...] Med vår miljöpolitik har vi tillfört nya verktyg och en ny dimension till miljödebatten. Plötsligt finns hopp i stället för domedagsprofetior.
För i samma GP kan man läsa om statsvetaren Falkemarks djupgående och konstruktiva kritik av massbilismen och vår tids bilberoende. Här uppkommer frågor och problemformuleringar som är mer svåra att besvara än med tomma ord och hänvisning till vänsterpartiets hycklande miljöpolitik. Här uppkommer frågor som Schlingmann drömmer mardrömmar om att tvingas besvara - som underminerar Alliansens miljöpolitik och ansvarstagande för en hållbar utveckling i grunden.
Falkemarks hypotes är att massbilismen kan förklaras som ett "stigberoende" fenomen. En process som satts igång av ett formativt, "litet", beslut vars konsekvenser man inte kunde förutse, men som lett in på en väg varifrån det blir allt svårare att återvända eftersom systemet förstärker sig självt.
- Fler bilar kräver bättre vägar, bättre vägar gynnar biltrafiken som ökar tills vägarna åter blir överansträngda.
- Städerna planeras efter bilen - med långa pendlingsavstånd som förutsätter bil och skapar behov av fler bilar.
- Stora, avlägsna köpcentra konkurrerar ut små affärer och gör det svårare att klara sig utan bil.
- Varje ny bilägare är en kollektivtrafikresenär mindre, med sämre service och förlorade resenärer som följd.
Ett typiskt exempel är reseavdragen som drivit på ett boenden byggt på bilism och som ingen politiker med återvalsinstinkt vågar ifrågasätta. Trots att det främst gynnar män med höga inkomster i storstadsområden och inte mytens "glesbygdsbilister".
Han utgår från billobbyns egna siffror men lägger till försiktiga skattningar av externa kostnader som sjukvård, trafikdöd och miljökostnader. Resultatet blir att vägtrafiken, långtifrån att vara någon skattemässig mjölkkossa, tvärtom i alla år varit subventionerad av samhället.
Falkemark tror pessimistiskt att det krävs en större chock - som under andra världskriget - för att växla bort från massbilismen.
Schlingmanns kollega Jan Hallberg i Göteborg när t.ex. som högprioriterad fråga att bygga en ny bilbro över älven. Ingen plats för cyklister, gångtrafikanter, tåg eller spårvagnar. Inga satsningar på nya båtlinjer. Hur framsynt är det?
Alliansen lyckades bl.a. förstöra biltullarna i Stockholm genom att ge tillbaks bompengarna till bilisterna i nya vägsatsningar. Kollektivtrafiken i Stockholm skriker efter pengar till utbyggnad och utveckling och högern raserar efter valet flera kollektivtrafikprojekt i Sthlm. Hur framsynt är det?
Vem är det som snackar egentligen?
Och vilka är dessa "nya verktyg" som ska inge hopp om att bemöta de problem som Falkemark formulerar?
Jag är mycket nyfiken! Sitter Schlingmann möjligen på en kostnadseffektiv vattenmotor?
För kärnkraften kan ju knappast vara en "ny dimension"? Dess vara eller icke vara har debatterats i ett halvt sekel så någon ny idé är det inte, snarare ett uttryck för brist på andra idéer!
Hur vore det om moderaterna slutade hyckla och lät bilisterna bära sina egna kostnader?
Privatisera Vägverket kanske? För människor tar ju ansvar för sådant som de äger?
Är det möjligen så att Propagandaminister Schlingmanns "hopp" och "nya verktyg" bara är tomt prat?
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=351342
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=351712
(Detta blir nog det sista inlägget på ett tag. Jag återkommer i Juli)
Miljödebatten har länge präglats av domedagsprofetior där hållbar utveckling ställs emot teknisk och mänsklig utveckling. [...] Men vi lever i en annan tid nu. Vi vet mer och de internationella dimensionerna har blivit tydligare. Utmaningarna ska mötas med realistiska och konstruktiva lösningar, inte uppgivenhet, säck och aska. FN:s klimatpanel har påpekat att det visst går att göra något åt miljöproblemen. Men det krävs ledarskap och konkreta åtgärder, inte bara snack. [...] Med vår miljöpolitik har vi tillfört nya verktyg och en ny dimension till miljödebatten. Plötsligt finns hopp i stället för domedagsprofetior.
För i samma GP kan man läsa om statsvetaren Falkemarks djupgående och konstruktiva kritik av massbilismen och vår tids bilberoende. Här uppkommer frågor och problemformuleringar som är mer svåra att besvara än med tomma ord och hänvisning till vänsterpartiets hycklande miljöpolitik. Här uppkommer frågor som Schlingmann drömmer mardrömmar om att tvingas besvara - som underminerar Alliansens miljöpolitik och ansvarstagande för en hållbar utveckling i grunden.
Falkemarks hypotes är att massbilismen kan förklaras som ett "stigberoende" fenomen. En process som satts igång av ett formativt, "litet", beslut vars konsekvenser man inte kunde förutse, men som lett in på en väg varifrån det blir allt svårare att återvända eftersom systemet förstärker sig självt.
- Fler bilar kräver bättre vägar, bättre vägar gynnar biltrafiken som ökar tills vägarna åter blir överansträngda.
- Städerna planeras efter bilen - med långa pendlingsavstånd som förutsätter bil och skapar behov av fler bilar.
- Stora, avlägsna köpcentra konkurrerar ut små affärer och gör det svårare att klara sig utan bil.
- Varje ny bilägare är en kollektivtrafikresenär mindre, med sämre service och förlorade resenärer som följd.
Ett typiskt exempel är reseavdragen som drivit på ett boenden byggt på bilism och som ingen politiker med återvalsinstinkt vågar ifrågasätta. Trots att det främst gynnar män med höga inkomster i storstadsområden och inte mytens "glesbygdsbilister".
Han utgår från billobbyns egna siffror men lägger till försiktiga skattningar av externa kostnader som sjukvård, trafikdöd och miljökostnader. Resultatet blir att vägtrafiken, långtifrån att vara någon skattemässig mjölkkossa, tvärtom i alla år varit subventionerad av samhället.
Falkemark tror pessimistiskt att det krävs en större chock - som under andra världskriget - för att växla bort från massbilismen.
Schlingmanns kollega Jan Hallberg i Göteborg när t.ex. som högprioriterad fråga att bygga en ny bilbro över älven. Ingen plats för cyklister, gångtrafikanter, tåg eller spårvagnar. Inga satsningar på nya båtlinjer. Hur framsynt är det?
Alliansen lyckades bl.a. förstöra biltullarna i Stockholm genom att ge tillbaks bompengarna till bilisterna i nya vägsatsningar. Kollektivtrafiken i Stockholm skriker efter pengar till utbyggnad och utveckling och högern raserar efter valet flera kollektivtrafikprojekt i Sthlm. Hur framsynt är det?
Vem är det som snackar egentligen?
Och vilka är dessa "nya verktyg" som ska inge hopp om att bemöta de problem som Falkemark formulerar?
Jag är mycket nyfiken! Sitter Schlingmann möjligen på en kostnadseffektiv vattenmotor?
För kärnkraften kan ju knappast vara en "ny dimension"? Dess vara eller icke vara har debatterats i ett halvt sekel så någon ny idé är det inte, snarare ett uttryck för brist på andra idéer!
Hur vore det om moderaterna slutade hyckla och lät bilisterna bära sina egna kostnader?
Privatisera Vägverket kanske? För människor tar ju ansvar för sådant som de äger?
Är det möjligen så att Propagandaminister Schlingmanns "hopp" och "nya verktyg" bara är tomt prat?
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=351342
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=351712
(Detta blir nog det sista inlägget på ett tag. Jag återkommer i Juli)
Oljekultur
Dan Jönsson ställer flera viktiga frågor i DN:
Går det exempelvis att tänka sig en kapitalism utan tillväxt?
En globalisering utan flyg?
I sin bok "Till sista droppen" från 2005 försökte förre Shellexperten, numera miljöaktivisten Jeremy Leggett göra just det: blicka bortom konsekvenserna av både oljebristen och klimatförändringarna. I bokens spekulativa slutkapitel skildrar han hur världen, efter att ha överlevt "den stora smällen" när oljepriset slår i taket och marknaderna kollapsar.
Ja nog kommer marknaderna att kollapsa när oljan tar slut om inget substitut hittats, och det vore naivt att tro att dagens konsumtionsnivå är möjlig att upprätthålla utan det höga tempot som flyget möjliggör.
Att ekonomin skulle bli "renare och fredligare", som Leggett hoppas tror jag inte. Det kommer att bli svårare att tjäna pengar eftersom cyklerna blir än viktigare. Pratet om att "historiskt har börsen alltid stigit" kommer att vara historia.
Tillväxten styrs ytterst av de faktorer som begränsar den.
Oljan är en sådan faktor.
Konsumtionen en annan.
Vad händer t.ex. med PPM när man inte längre kan anta att aktiemarknaden per automatik ger högre avkastning varje år?
Och vad händer med en ekonomi som bygger på ständig tillväxt när oljebristen kommer att förhindra sådan?
Medan somliga bereder sig för framtiden, ägnar sig kapitalismen och dess liberala förespråkare åt sin egenterapi med utsläppsrätter, koldioxidkompensation och ekotjänster. Känns mönstret igen? Var finns politisk fantasi nog för att bryta det? Någon som vill börja?
Hägglund kan sänka bensinskatten och be till Gud medan Olofsson mal mantrat "vi måste öka tillväxten", Leijonkungen och Mr. Skene pratar kärnkraft och tillsammans med propagandaminister Schlingmann lägger man dimridåer.
Det ska till mer än att slänga några miljoner i Östersjön för att trygga ett långsiktigt fungerande samhälle efter oljekrisen.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=655707
Går det exempelvis att tänka sig en kapitalism utan tillväxt?
En globalisering utan flyg?
I sin bok "Till sista droppen" från 2005 försökte förre Shellexperten, numera miljöaktivisten Jeremy Leggett göra just det: blicka bortom konsekvenserna av både oljebristen och klimatförändringarna. I bokens spekulativa slutkapitel skildrar han hur världen, efter att ha överlevt "den stora smällen" när oljepriset slår i taket och marknaderna kollapsar.
Ja nog kommer marknaderna att kollapsa när oljan tar slut om inget substitut hittats, och det vore naivt att tro att dagens konsumtionsnivå är möjlig att upprätthålla utan det höga tempot som flyget möjliggör.
Att ekonomin skulle bli "renare och fredligare", som Leggett hoppas tror jag inte. Det kommer att bli svårare att tjäna pengar eftersom cyklerna blir än viktigare. Pratet om att "historiskt har börsen alltid stigit" kommer att vara historia.
Tillväxten styrs ytterst av de faktorer som begränsar den.
Oljan är en sådan faktor.
Konsumtionen en annan.
Vad händer t.ex. med PPM när man inte längre kan anta att aktiemarknaden per automatik ger högre avkastning varje år?
Och vad händer med en ekonomi som bygger på ständig tillväxt när oljebristen kommer att förhindra sådan?
Medan somliga bereder sig för framtiden, ägnar sig kapitalismen och dess liberala förespråkare åt sin egenterapi med utsläppsrätter, koldioxidkompensation och ekotjänster. Känns mönstret igen? Var finns politisk fantasi nog för att bryta det? Någon som vill börja?
Hägglund kan sänka bensinskatten och be till Gud medan Olofsson mal mantrat "vi måste öka tillväxten", Leijonkungen och Mr. Skene pratar kärnkraft och tillsammans med propagandaminister Schlingmann lägger man dimridåer.
Det ska till mer än att slänga några miljoner i Östersjön för att trygga ett långsiktigt fungerande samhälle efter oljekrisen.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=655707
