Greken var här
Beethovens stråksonater har aldrig hört till mina favoriter men Kavakos överraskade direkt genom att spela dem med en vacker, sjungande klang som närmast för tankarna till Mozart och Haydn. Kavakos lirade sig igenom de snabba passagerna, men lyckades trots det få fram de viktigaste tonerna, en förmåga som är få musiker förunnad.
Enrico Pace öppnade den andra satsen mycket känsligt och melodiskt, men Kavakos lyckades ändå både överträffa honom och sig själv och spela med en än vackrare och mjukare klang än i första satsen. Det var samma tydlighet och precision i klangen även när han spelade som allra svagast.
Ironiskt nog infann sig den obligatoriska kollektiva hostattacken efter att Kavakos så stämningsfullt avslutat satsen. Det är något konstigt med klassiska konserter, alla får plötsligt ett starkt behov av att hosta, harkla sig och snyta sig när det är som allra svagast, men om det är öronbedövande starkt sker aldrig detta.
Wigmore Hall-publiken visade i alla fall stil genom att vänta hela fem sekunder innan andningsvägarna luftades.
Sjostakovitj violinsonat hör till ett av hans senare och mer komplexa verk.
Kavakos hade här en stor förtjänst i att han hade gjort sin läxa och bringade fram de olika stämmorna och det tematiska materialet så att lyssnaren slipper slänga sig över partituret efter konserten för att se vad Sjostakovitj egentligen menade. Särskilt skickligt gjort var det i dubbelgreppen, där Kavakos verkligen lyckades bära fram de olika stämmorna, och till och med ge dem olika klangfärg - i synnerhet när en lös sträng låg som en bordunstämma. Att han dessutom spelade med en sjungande vacker klang gjorde det trevligt att lyssna till trots de provokativa harmonierna. Just detta är en av Kavakos styrkor, att han oavsett vad han spelar lyckas vara både virtuos, lyriskt sjungande samt harmoniskt och musikaliskt tydlig på en och samma gång.
Jag noterar också att Kavakos hör till dem som spelar Sjostakovitj rytmiskt som en klocka...
Däremot saknade jag i andra satsen den hårda granitklangen som man brukar förknippa med Sjostakovitj. Visst var det starkt och kraftfullt, men den där koncentrerade, fokuserade klangen hade inte skadat. Lustigt nog dök just denna granitklang istället upp i sista satsens öppning. Slutet var väldigt gripande! Om det berodde på att Kavakos var tagen av musikens allvar eller helt enkelt var utmattad och trött efter en intensiv konsert låter jag vara osagt...
En annan fördel var att Kavakos - till skillnad från sin kollega Mintz, som jag hörde under Sjostakovitjfestivalen i höstas, inte stampade takten högt och ljudligt verket igenom.
Men Kavakos har ett exceptionellt tryck i sitt pizzicato, och trots det en vacker klang. Undrar vilken gitarrsolist killen har tagit pizzicatolektioner för?
Kommentarer
Trackback
