Leijonborg kunde ha varit statsminister.
Ja faktiskt, Lars Leijonborgs öde kunde ha tagit en helt annan väg om inte centern stoppat förhandlingarna om en mittenregering efter valet 2002.
Leijonborg stod då på topp med 13,3% väljarstöd. Hade han i det läget blivit statsminister hade hans öde nog kunnat se mycket annorlunda ut idag. Vem vet, kanske hade Sverige till och med mått bra av en regering med bättre maktbalans och avsaknad av såväl dominanta socialdemokrater som moderater.
Nu blev det inte så, och istället drog Leijonborg det "liberala" partiet i en hårdare riktning. Man flörtar med främlingsfientliga, kräver hårdare straff, mer regler i skolan och inte minst ett övervakningssamhälle som rimmar illa med liberala idéer. Man kunde stundtals uppleva att Folkpartiet stod längre till höger än "de nya moderaterna".
Sedan kom spionskandalen. Det anmärkningsvärda med Leijonborgs hantering av denna är att han, som med sin nymoralism avkräver medborgarna högre moral och regellydnad, själv inte lever upp till sina egna ideal.
Jag tror inte på något sätt att Leijonborg fuskat eller försökt dra fördel av skandalen, men bara det att han försöker sopa den under mattan gör att han förbrukar mycket av sin trovärdighet.
Kan en partiledare som kräver ordning och reda själv godtyckligt bestämma vilka brott som är viktiga? Är inte politiskt spionage nog brott för att man ska kräva ordning och reda och ingen "snällism" mot gärningsmännen?
Hade han rakt och ärligt tagit avstånd från skandalen så fort han fick kännedom om den så hade han nog överlevt något år till som partiledare.
Och här någonstans blev Leijonborgs dilemma uppenbart. Hans parti får en allt mindre roll i regeringen, i stort sett begränsad till utbildningspolitiken - inte den utrikesministerpost som Leijonborg själv förmodligen hoppats på.
Folkpartiets tydlighet blir allt mindre, för vad vill egentligen Folkpartiet?
Det socialliberala arvet faller allt längre bort - att moderaterna i jämförelse framstår som mer sociala och centern som mer liberala säger mycket om Folkpartiets misslyckande att vara tydliga i sin politiska riktning.
Istället har man gjort gamla 50-talsideal om "ordning och reda" till sin fråga, något som jag snarare skulle förknippa med kristdemokraterna. Och samtidigt som man vill införa ett rigoröst kontroll, lag och övervakningssamhälle hävdar man att man fortfarande är ett socialliberalt mittenparti. Många väljare är av en annan uppfattning och undrar vilken agenda Folkpartiet egentligen för? Många väljare uppfattar dem som populistiska och konservativa, inte som socialliberaler präglade av sund humanism.
Jag tror att om Leijonborg blivit statsminister 2002 hade han aldrig tvingats ta till denna desperata populism, utan istället tror jag faktiskt att han hade kunnat lyckas bra i att balansera de olika partierna i regeringen och föra en riktig mittenpolitik. För om det är något som Allians för Sverige - med moderaternas kraftiga vänstersväng - visar så är det att Sverige egentligen vill ha en mittenregering där varken moderata högerfalangens mest giriga skattesänkningsiver eller socialdemokratisk pampadel får plats.
Det är synd för Leijonborg och Sverige att han aldrig fick den chansen.
Leijonborg stod då på topp med 13,3% väljarstöd. Hade han i det läget blivit statsminister hade hans öde nog kunnat se mycket annorlunda ut idag. Vem vet, kanske hade Sverige till och med mått bra av en regering med bättre maktbalans och avsaknad av såväl dominanta socialdemokrater som moderater.
Nu blev det inte så, och istället drog Leijonborg det "liberala" partiet i en hårdare riktning. Man flörtar med främlingsfientliga, kräver hårdare straff, mer regler i skolan och inte minst ett övervakningssamhälle som rimmar illa med liberala idéer. Man kunde stundtals uppleva att Folkpartiet stod längre till höger än "de nya moderaterna".
Sedan kom spionskandalen. Det anmärkningsvärda med Leijonborgs hantering av denna är att han, som med sin nymoralism avkräver medborgarna högre moral och regellydnad, själv inte lever upp till sina egna ideal.
Jag tror inte på något sätt att Leijonborg fuskat eller försökt dra fördel av skandalen, men bara det att han försöker sopa den under mattan gör att han förbrukar mycket av sin trovärdighet.
Kan en partiledare som kräver ordning och reda själv godtyckligt bestämma vilka brott som är viktiga? Är inte politiskt spionage nog brott för att man ska kräva ordning och reda och ingen "snällism" mot gärningsmännen?
Hade han rakt och ärligt tagit avstånd från skandalen så fort han fick kännedom om den så hade han nog överlevt något år till som partiledare.
Och här någonstans blev Leijonborgs dilemma uppenbart. Hans parti får en allt mindre roll i regeringen, i stort sett begränsad till utbildningspolitiken - inte den utrikesministerpost som Leijonborg själv förmodligen hoppats på.
Folkpartiets tydlighet blir allt mindre, för vad vill egentligen Folkpartiet?
Det socialliberala arvet faller allt längre bort - att moderaterna i jämförelse framstår som mer sociala och centern som mer liberala säger mycket om Folkpartiets misslyckande att vara tydliga i sin politiska riktning.
Istället har man gjort gamla 50-talsideal om "ordning och reda" till sin fråga, något som jag snarare skulle förknippa med kristdemokraterna. Och samtidigt som man vill införa ett rigoröst kontroll, lag och övervakningssamhälle hävdar man att man fortfarande är ett socialliberalt mittenparti. Många väljare är av en annan uppfattning och undrar vilken agenda Folkpartiet egentligen för? Många väljare uppfattar dem som populistiska och konservativa, inte som socialliberaler präglade av sund humanism.
Jag tror att om Leijonborg blivit statsminister 2002 hade han aldrig tvingats ta till denna desperata populism, utan istället tror jag faktiskt att han hade kunnat lyckas bra i att balansera de olika partierna i regeringen och föra en riktig mittenpolitik. För om det är något som Allians för Sverige - med moderaternas kraftiga vänstersväng - visar så är det att Sverige egentligen vill ha en mittenregering där varken moderata högerfalangens mest giriga skattesänkningsiver eller socialdemokratisk pampadel får plats.
Det är synd för Leijonborg och Sverige att han aldrig fick den chansen.
Kommentarer
Trackback
