Kreativ marknad?
I London är man stolta över den "kreativa marknaden"; musikerna som faktiskt är en tillgång för ekonomin genom att de inbringar kapital och drar folk och publicitet till regionen.
Men ska konst verkligen mätas med ekonomisk tillväxt och publik som måttstock?
Och kan man lura publiken att de upplever stor konst bara för att man slår in det i en fin förpackning?
Vad är inte fel när man behöver en jätteapparat för att kunna genomföra en enda konsert.
Måste man verkligen som musiker alltid försöka legitimera sig genom att få bra betalt?
Är musiken bara bra om man får betalt för den?
Och är en konsert fullständigt misslyckad om så bara en person sitter i publiken, men denne i gengäld uppskattade konserten?
Varför spenderar musiker så otroligt mycket energi på rekvisita och rena självklarheter när de istället kunde lägga sin energi på det de förväntas vara bra på; musiken? Vill man dölja något för publiken? Är man rädda att de inte betalar om det inte ser ut som en riktig konsert? Kan de då inte uppskatta konserten genom audiella intryck?
Och varför söka målgrupper? Vill man verkligen bara vända sig till vissa grupper med sin musik? Menar man att andra grupper inte har förutsättningar att se något som helst värde i musiken, om än det skulle vara annat än ens eget?
Känner man att det hör till helhetsupplevelsen av konserten att få en enkät om hur man upplevde konserten direkt efteråt? Är det inte meningen att applåder och ovationer ska kunna uttrycka detta?
Hur hade inte Bachs låtit om han låtit göra en marknadsundersökning om sin målgrupp? Eller Claude Loyola Allgén? Eller Ivry Gitlis?
Är det inte så att man uppskattar en sann konstnär just för att de går sin väg och inte följer strömmen?
Bara döda fiskar flyter med strömmen!
