Allgén om musik

"Musiken kan aldrig uttrycka något specifikt, den kan aldrig säga ja eller nej. Det har både musiker och lyssnare svårt att förstå. De flesta musiker är känslomänniskor, de tror att det de upplever är sant. Men musiken kan inte ha något entydigt budskap."

- Claude Loyola Allgén

New World Symphony?


Symbolvärdet av att en amerikansk orkester spelar Dvorak's New World Symphony och Gershwin i Nordkorea ska nog inte överskattas - men visst känns det som en tydlig markering i val av repertoar.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=746603

Bröderna Hårdrock tumlar runt i urin

image32


Det svenska black metal-bandet Nifelheim jämförde nyligen sitt fjärde album med känslan av att tumla runt i en "tsunami av urin utan att kunna klamra sig fast vid något annat än en styckad nunnas kropp och slungas upp på en strand täckt med avföring där det spelas Iron Maiden i baren och spriten är gratis".

Tyrant och Hellbutcher - eller Bröderna Hårdrock och deras band Nifelheim - världens hårdaste band - blev en gång i tiden framröstade som ett av tidernas sämst klädda hårdrocksband, inte minst med tanke på deras opraktiskt stora, långa nitar.

Visst är de töntiga, visst är de nördiga, men kan man annat än älska Hårdrockstvillingarna som viger sitt liv åt sin stora passion och går in för den fullt ut? Egentligen uppbär ju deras tidigare skivor högre kultstatus, men nog är det så att man överväger att köpa deras senaste! Även om man minns dem som sågade med fotknölarna så har de nu fått ett välförtjänt erkännande av etablissemanget och en trea av DN på sin senaste platta.

Eller som de själva säger:
De behöver ju inte va såhär Black Metal eller nåt bara man vet att det e äkta, genuint.
Man vet ifall dom vet att man vet att det inte e några kåsörer som bara, du vet, försöker hänga på någon trend eller något annat löjligt.
Antingen vet man eller så vet man det inte!
Det syns väldigt väl.
Dom som e e dom som e det och sen dom som inte fattar nåt de gör inget det heller
Det syns och hörs. Vi nämner inga namn.

Nu vet DN också!

http://www.youtube.com/watch?v=ShQYynwukmU

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=717496

I kväll...

...har jag hört "den mest begåvade violasten i sin generation".
Denne spelade dock helst violinstycken och man satt och undrade när man skulle få höra den första tonen med lite violaklang?

Greken var här

Leonidas Kavakos

Med en stor portion tur lyckades jag till sist lyckades få en sittplats i den utsålda lunchkonserten med Kavakos i Wigmore Hall idag.

Beethovens stråksonater har aldrig hört till mina favoriter men Kavakos överraskade direkt genom att spela dem med en vacker, sjungande klang som närmast för tankarna till Mozart och Haydn. Kavakos lirade sig igenom de snabba passagerna, men lyckades trots det få fram de viktigaste tonerna, en förmåga som är få musiker förunnad.

Enrico Pace öppnade den andra satsen mycket känsligt och melodiskt, men Kavakos lyckades ändå både överträffa honom och sig själv och spela med en än vackrare och mjukare klang än i första satsen. Det var samma tydlighet och precision i klangen även när han spelade som allra svagast.

Ironiskt nog infann sig den obligatoriska kollektiva hostattacken efter att Kavakos så stämningsfullt avslutat satsen. Det är något konstigt med klassiska konserter, alla får plötsligt ett starkt behov av att hosta, harkla sig och snyta sig när det är som allra svagast, men om det är öronbedövande starkt sker aldrig detta.
Wigmore Hall-publiken visade i alla fall stil genom att vänta hela fem sekunder innan andningsvägarna luftades.

Sjostakovitj violinsonat hör till ett av hans senare och mer komplexa verk.
Kavakos hade här en stor förtjänst i att han hade gjort sin läxa och bringade fram de olika stämmorna och det tematiska materialet så att lyssnaren slipper slänga sig över partituret efter konserten för att se vad Sjostakovitj egentligen menade. Särskilt skickligt gjort var det i dubbelgreppen, där Kavakos verkligen lyckades bära fram de olika stämmorna, och till och med ge dem olika klangfärg - i synnerhet när en lös sträng låg som en bordunstämma. Att han dessutom spelade med en sjungande vacker klang gjorde det trevligt att lyssna till trots de provokativa harmonierna. Just detta är en av Kavakos styrkor, att han oavsett vad han spelar lyckas vara både virtuos, lyriskt sjungande samt harmoniskt och musikaliskt tydlig på en och samma gång.

Jag noterar också att Kavakos hör till dem som spelar Sjostakovitj rytmiskt som en klocka...

Däremot saknade jag i andra satsen den hårda granitklangen som man brukar förknippa med Sjostakovitj. Visst var det starkt och kraftfullt, men den där koncentrerade, fokuserade klangen hade inte skadat. Lustigt nog dök just denna granitklang istället upp i sista satsens öppning. Slutet var väldigt gripande! Om det berodde på att Kavakos var tagen av musikens allvar eller helt enkelt var utmattad och trött efter en intensiv konsert låter jag vara osagt...

En annan fördel var att Kavakos - till skillnad från sin kollega Mintz, som jag hörde under Sjostakovitjfestivalen i höstas, inte stampade takten högt och ljudligt verket igenom.

Men Kavakos har ett exceptionellt tryck i sitt pizzicato, och trots det en vacker klang. Undrar vilken gitarrsolist killen har tagit pizzicatolektioner för?

Den smala kulturens seger!

Äntligen var det bevisat!

Det är inte alls kris i skivbranschen.
Däremot är många trötta på att köpa skivor av mediehaussade b-kändisar som knappt kan sjunga utan istället säljer på image (ofta en ytlig och sexistisk sådan).

Många väljer uppenbarligen, liksom mig själv, att istället lägga pengarna på midre artister och okänd musik där upplevelsen blir så mycket större!

Massproducering och likriktning är hopplöst ute!
Hoppas nu bara att SR också inser detta....

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=654525

Kulturdebatt

Det ska inledningsvis påpekas att denna debatten är mycket viktig, och det är också mycket viktigt att inte fastna i en kulturkonservativ försvarsposition som bara vill bevaka nuvarande bidrag, utan se vilka möjligheter till förbättringar som finns - häri har Nordfors en stor förtjänst!

Sanningen är att konstnären måste vara fri. Vare sig staten eller marknaden föder konstnären så riskerar den att påverkas - Detta är i sig naturligt då konstnären påverkas av sin omvärld och återspeglar denna i sin konst. Däremot har staten bättre förutsättningar att ge kvalitetskultur långsiktiga förutsättningar att utvecklas.
Om staten eller företagen betalar kalaset är egentligen pest eller kolera. Bägge kommer att påverka kulturen.

Det ska också erkännas att socialdemokraternas kulturpolitik verkligen inte är guld och gröna skogar.
Den hade sina förtjänster - framförallt genom barnens rätt till kulturutbildning, bibliotek för alla och gratis museum. Men tittar man på hur de delade ut statliga kulturpengar så är det en skrämmande bild.
Mångkulturåret är det värsta exemplet. Bara ordet "mångkultur" är enligt min mening ett bevis på en dålig kulturuppfattning. All kultur är per definition mångkultur - ingen kultur kan utvecklas ensam utan påverkan av andra individer. Och summan av individernas ansträngningar och reaktioner bildar kulturen.

Här hade jag alltså förhoppningar om att Alliansens mer liberala och mindre statligt projektstyrda kulturpolitik skulle ge en friare kultur där kulturövarna själva blir myndiga att skapa utan statliga pekpinnar.
Brukskultur reducerar kulturen till de resultat staten vill nå och häri har Nordfors en viktig poäng!

Återigen upprepar jag att problemet med Alliansens kulturpolitik är att den saknar konsekvensanalys!
Alliansen har på kort tid gjort många förändringar i den ekonomiska politiken som ger katastrofala följder på kulturområdet. Att skära ned lite moms här eller där för att sänka skatten kan innebära att några ungdomsorkestrar tvingas stänga igen för att spara några skatteören och till och med tunga elefanter som Göteborgs Symfonikers existens är hotade om Alliansens politik förverkligas fullt ut.
I sammanhanget ska nämnas att just GSO är ett skolexempel på hur positiv företagssponsring kan skapa positiva effekter för både kulturen och företaget - men det räcker alltså inte. De stora institutionerna behöver också stöd från stat/kommun/landsting för att kunna bedriva en vettig verksamhet.
Rikskonserter är ett annat exempel. De må kosta pengar och det är positivt att deras verksamhet ifrågasätts.
Men grundidén att se till att kvalitativ kultur når hela landet - även områden där det inte skulle löna sig ekonomiskt är något som inte ens den mest naiva marknadsliberal kan bortförklara.
Alliansen bör alltså erkänna: vi vill inte att glesbygden ska ha rätt till kvalitétskultur. De får ta tåget till Stockholm om de vill ha kultur. Hur rimmar detta överrens med Centerns traditionella kulturpolitik?

Man får alltså intrycket av att Alliansen främst var intresserad av att ta bort till synes onödiga utgifter. Man har en naiv marknadsromantisk syn på att det som är bra kommer ändå att överleva och det andra förtjänar inget existensberättigande. Fullt så enkel är inte världen.

Tänk om Alliansen genomförde samma politik på Universiteten?
Bara forskning kring sådant som marknaden vill ha bär existensberättigande!

Men hur ska marknaden kunna veta vilken forskning som behövs? Endast forskarna själva kan med sin spetskompetens forska fram ny vetenskap. På samma sätt förhåller det sig med kulturen!
Marknaden ska inte bestämma vilken kultur som har existensberättigande - det ska konstnären göra själv!
Om sedan marknaden tycker om konstnärens verk eller ej kan inte på något sätt förringa verkets inneboende kulturella värde! Många av de största konstnärerna har skapat mästerverk som under deras samtid inte bara sig på kommersiella grunder. Hur skulle Bach, Beethoven, Tjajkovskij, Sjostakovitj eller Allgéns musik ha låtit om de istället frågat publiken vad de ville höra? I fallet Sjostakovitj kan den intresserade till och med göra en jämförelse...

Däremot kunde Alliansen ha hjälpt marknaden på traven genom att ge kulturen förutsättningar att bära sig själv på egna ben. Detta görs inte genom att rasera alla nuvarande bidragssystem för att sänka skatterna. Detta görs genom att ändra om nuvarande bidragssystem för att istället ge utrymme för en ekonomiskt politik som gynnar kulturarbetare. Istället för att använda de insparade kulturkronorna till att sänka inkomstskatt och ta bort fastighetsskatt kunde man använt de insparade kulturkronorna till att skattebefria kulturarbetare och konstnärer!
Sådana här system finns i flera Europeiska länder - med Irland som ett bra exempel. Istället för att söka bidrag eller hamna i perioder av arbetslöshet kunde kulturarbetarna ha fått större möjligheter att bära sig på sin egen konst.

Alliansen bidragit till att just kulturarbetare tillsammans med yrkesfiskarna drabbas allra hårdast av den nya arbetsmarknadspolitiken. I praktiken tvingar man en stor del av kulturarbetarna in i andra yrken. Detta hade man kunnat undvika om man istället satsat på skattebefriat kulturarbete!

Alliansen hade chansen att visa att man menar allvar med sitt prat om en kultur som bär sig på sina egna villkor - man tog inte den chansen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=652264

Polarpriset till Steve Reich

Så har då Steve Reich fått sitt Polarpris.

Vad Carola och Per Gessle gör på polarprisgalan övergår mitt förstånd.

Kunde man inte skickat lite musiker som förstår och uppskattar den sortens musik som Reich och Rollins företräder? Hade det inte varit bättre att låta svenska tonsättare och svensk jazzmusik få chansen att spegla sig i glansen av giganterna Reich och Rollins? Nu ger man två av våra allra mest etablerade stjärnor möjligheten att spela istället. Inget ont om Carola och Gessle, deras musik är bland den bästa inom svensk populärmusik, men att låta dem framträda på polarprisgalan är fel personer på fel plats!

Per Gessle erkänner att han inte känner till någon av kompositörerna. Om det är särskilt underligt eller ej vet jag inte. Å ena sidan har jag för mig att Gessle inte kan läsa noter. Å andra sidan så är "Gå och Fiska" i det närmaste ett populärminimalistiskt mästerverk i sin extremt enkla struktur uppbyggd på i princip fem enkla toner, så kanske har han något omedvetet band till de amerikanska minimalisterna?

Carola borde borde begränsas till sin arena - Schlagerfestivalen och ESC, det är där hon har sin publik och gör sig bäst. Nog för att hon kan gilla jazz, men jazzentusiaster och konstmusikentusiaster skulle hellre lyssna på musik ur sina favoritgenrer än att än en gång matas med Carola, vi har hört henne till leda ändå...

Att DN fäster så stor vikt vid Carola och Gessle även under Polarprisgalan som ska vara den kvalitativa musikens arena finner jag ledsamt...

Nu var Steve Reich verkligen inte min favorit till priset - vare sig musikern eller människan.
Att välja en minimalist är dock ett helt logiskt val sett till den framgång minimalisterna rönt som en reaktion mot den experimentella modernismen som föregick dem. Men jag hade mycket hellre sett Philip Glass eller John Adams som pristagare. Deras musik finner jag mycket mer sympatisk än Reich.

Eller varför inte Terry Riley? Han är ju egentligen inte en konstmusiker, men vad gör väl det? Hans musik är ju inte mindre värd för det, och in C är ett genialt mästerverk som jag kan lyssna på i (nästan) alla möjliga besättningar med oförändrad entusiasm!

image24

Dagens Hjäte: Marcus Birro!

Om SR:

Det handlar väldigt mycket om positionering. En del folk på P1 tror de har patent på att göra innerlig och viktig kulturradio, vilket naturligtvis bara är skitprat. Det görs fantastisk kulturradio i P3 och P4 också. Men snobbismen hindrar dem från att se det. Sedan finns en ängslighet hos ledningen, en sorts missriktad ambition att fånga lyssnare, ett nervöst sneglande på reklamradio och annat. SR är utan tvekan landets bästa radioföretag. Man borde hålla sig för god för att snegla alls och istället medvetet köra sitt eget race.

Om ESC:

Det finns inga lärdomar att dra överhuvudtaget. Det är bara tragiskt att vi lever i ett land som tar hela den där skiten på ett sådant obegripligt allvar. Det är underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året. Men det räcker tydligen inte. Folk blir upprörda över att andra människor i andra länder inte tycker som vi. Herregud. Det är vulgär revy. Det är avskyvärt. Förbjud hela skiten. För vårt andliga välbefinnandes skull.

Birro - du är min hjälte!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=346850

Festivalsommar

DN listar 100 festivaler att besöka i sommar.

Jag tittar igenom listan och konstaterar snabbt att den klassiska musiken bjuder på få överraskningar i sommar. Några guldkorn finns förstås, men lika många årligen återkommande "kompisfestivaler".

Zakhar BronPiteå ligger förvisso långt bort, men visst är det lite frestande att se Mannen, Myten, Legenden spela på riktigt... Nyblivne Professorn Ole Edvard Antonsen hade också varit roligt att höra live. Hans tolkning av trumpetsolostämman i Sjostakovitj Pianokonsert Nr 1 hör till en av mina favoriter.

Ironiskt nog infaller i vanlig ordning en av sommarens viktigaste kulturella händelser med en av sommarens viktigaste antikulturella händelser... Båstad Kammarmusikfestival bjuder i år på brass, med Håkan Hardenberger som dragplåster. Bara någon vecka senare kommer sveriges antikulturella bratelit att spruta dyr champange på varandra i just Båstad. Världen är ironisk ibland...

Lyckå Kammarmusikfestival i Blekinge bjuder på Barbara Hendricks i år!
Mitt starkaste minne av henne var när hon sjöng Grieg åkandes båt i den norska sommarnatten inför några tusen åskådare.

Stenungsund bjuder i år på västsvenska musiker med Trio Poseiden i spetsen.

Staffan ScheiaGotland Kammarmusikfestival har i vanlig ordning den evige organisatören Staffan Scheia som ledare och tar i vanlig ordning dit idel kända namn. Mest glädjande är att Staffan Mårtensson spelar i årets Staffan M?rtenssonupplaga av festivalen; hans tolkning av Fernströms Klarinettkonsert är en riktig pärla!


Saxå bjuder på de vanliga gamla lirarna...

Bland uppstickarna måste Koster Kammarmusikfestival nämnas!
För tredje gången arrangeras i sommar denna festival av och för unga musiker.
Det är roligt att det även finns festivaler där även de unga musikerna får chansen och inte bara de etablerade marknadsnamnen och deras kompisar syns och hörs!

Sandviken bjuder på ett spännande program. Man vågar satsa på det unga stjärnskottet Andreas Brantelid - en skandal att hans seger i den stora Europatävlingen för unga musiker knappt nämndes alls i media, men nu har han äntligen börjat få välförtjänt uppmärksamhet. Roligt också att Kodalykvartetten återkommer i år igen.

Leif Ove AndsnesAnnars borde man kanske bege sig utomlands för att få höra stora namn.
Risør Kammermusikkfest bjuder i sommar på idel namn på hög internationella nivå, såsom Leif Ove Andsnes, Lars Anders Tomter, Janine Jensen, Julian Rachlin, Andreas Brantelid, Ulf Wallin och Thorleif Thedeen

Och Kuhmu Kammarmusikfestival bjuder på idel stora namn, bl.a. Nobuko Imai, Frans Helmersson och Vladimir Mendelssohn.
Valery Gergiev
Östersjöfestivalen med Gergiev och Esa-Pekka är dock årets höjdpunkt!
Här visar den klassiska musiken varför man är överlägsen ESC-tramset när det gäller internationell integration och samförstånd! Nordiska och östeuropeiska musiker kan musicera i samförstånd utan att beskylla varandra för smygrasistiskt nonsens!

Hoppas att tidsskriften OPUS ger en mer heltäckande lista över de små festivalerna än vad DN Kultur gjorde...

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=650527

Dagens Primrose

Sir William Primrose & David Dalton

"What in the name of all that is unholy and unproductive does the poor and misguilded player hope to achieve by lifting his arm, and particularly his elbow, to the heavens in the process of a down-stroke?"

- Sir William Primrose


Domazlicky

Domazlicky

Idag skulle Frantisek Domazlicky ha fyllt 94 år.

Den tjeckiske tonsättaren Domazlicky är främst berömd för att han satt fången i Terezin under Andra Världskriget.

Hans stil liknar många andra tonsättare bakom järnridån, men trots att musiken är dubbelbottnad genom sitt originella och stundtals dissonanta tonspråk så brukar Domazlicky till skillnad från t.ex. Sjostakovitj framförallt komponera i positiv anda med genuin glädje snarare än sarkastisk, bitande ironi.
Det är oftast inte dissonanser av smärta och lidande, utan dissonanser av humor och livsglädje, som inte sällan bottnar i mer harmoniska klanger.

Mest kända verk är förmodligen "Song without words" för stråkkvartett som komponerades under tiden i Terezin och frekvent förekommer i minneskonserter över förintelsens offer.
Detta vackra lilla stycke fanns tidigare på nätet, men nu hittar jag det inte, men den som söker ska finna!

Jag hittade dock en inspelning av Domazlicky's Cellokonsert "Knight d'Artagnan på nätet! Gissa om den hamnar högt upp på listan över kommande skivinköp!?!

http://www.musicabona.com/catalog/VA0156-2.html.en

http://www.musica.cz/comp/domazlicky.htm

http://www.interdisciplinary.neu.edu/terezin/music/composers.html

Hyllas den som hyllas bör!

Skev könsfördelning på musikutbildningar?

Nu var det dags igen för en statlig utredning som pekar på skeva könsförhållanden inom musikutbildningarna.

Den här gången konstaterar man att bara 3 av 43 professorer är kvinnor.

Jag minns en aktuell historia från Norge, där man sökte en ny violinlärare. De hade 20 sökande till tjänsten, men inte en enda kvinnlig, och då är det ju lite svårt ens med den godaste vilja att tillsätta kvinnliga professorer.

Ser man på könsfördelningen i arbetslivet och ungdomsmusik så skulle jag snarare vilja påstå att kvinnor i den yngre generationen är kraftigt överrepresenterade och problemet är ur ett könsperspektiv snarare hur man ska få fler unga killar intresserade av musik?
I Norge var för ett par år sedan över 80% av de unga musikerna kvinnor.

Att orkestrarna ofta har fler män beror på att den äldre generationen i mycket större omfattning är män än kvinnor. Dessa kommer att vara pensionerade inom 10-15 år, och då kommer istället kvinnorna att vara fler, för ofta tillsätts mer kvinnor än män till tjänster idag.

Att provspelningarna dessutom sker bakom skärm är något som genusforskare aldrig ens bemödat sig att bemöta. Mer objektivt och könsneutralt går ju knappast att bedöma; man utgår från det konstnärliga resultatet och har inte en aning om vilket kön den sökande har.

I fallet med professorerna kan man också konstatera att man i Sverige har mycket små resurser att utse professorer på musikhögskolorna. Inte sällan har de inte ens en heltidstjänst. Att det då blir färre kvinnor ser jag snarare som en konsekvens av att man mycket sällan utser nya professorer och att det därmed tar längre tid innan de högt kompetenta kvinnliga musikerna ur den yngre generationen når professorstjänster.

Om kulturministern mot förmodan anser att detta är ett problem så skulle det vara enkelt återgärdat om man gav musikinstitutionerna större anslag så att de kan anställa fler heltidsprofessorer. Då kan jag nästan lova att andelen kvinnliga professorer skulle öka dramatiskt!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=648442

Nystroem

image6

Vissa dagar blir man positivt överraskad!

En kompis hade på något outgrundligt sätt lyckats höra Nobuko Imais inspelning av Gösta Nystroems Violakonsert "Hommage à la France" och ville själv spela den! Får väl kolla så att inte STIM har sina civilklädda notkontrollantsspanare i London innan jag lånar ut noterna bara...

Ska rekommendera Nystroems Stråkkvartett och Sinfonia del'Mare också!

Det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på Nystroem, känns som att jag har drabbats av ett plötsligt anfall av Nystroemabstinens...

DN:s Kulturpris till Martin Fröst!

Att tävla i kultur är på förhand omöjligt att göra på ett objektivt sätt, men det är ändå väldigt roligt att DN har tagit initiativ till ett kulturpris. Framförallt bidrar priset till att sprida lite positiva nyheter om kultursverige bland allt elände!

Att Martin Fröst är en värdig vinnare tycker jag står utom allt tvivel.
Klings film Darling verkar ju vara nyskapande och ställer viktiga frågor om samtiden, men att jämföra en debutant med en internationellt etablerad världsartist är väl lite skevt?
Bergström har ju gott rykte som skådespelare i Sverige, men som regissör? Och hon är inte heller något större namn utanför vår svenska ankdamm.

Därför tycker jag att det är väldigt roligt att Martin Fröst, som ju är en av världens ledande klarinettister, äntligen får välförtjänt uppskattning här hemma också! Såg att han framträder flera gånger som solist med Göteborgs Symfoniker nästa säsong, så då blir det till att försöka få tag i biljetter och höra honom live!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=647749

Rostropovitj är död.

Rostropovitj är död.

Trots att "Slava" var en av 1900-talets absoluta giganter så är det inte cellisten och dirigenten Rostopovitj som jag kommer att minnas starkast - utan humanisten, demokraten och människorättskämpen Rostropovitj.

Vilka musiker av idag skulle våga riskera inte bara sin karriär utan även sitt liv på ett sådant sätt som Rostropovitj faktiskt gjorde i Sovjetunionen?

Jag hoppas innerligt att Rostropovitj inte var den sista musikern som förstod att det finns värden i musik, och annan kultur, som är så viktiga att de är värda att kämpa för om det så innebär att ens egen karriär riskeras.
Vilka musiker av idag skulle våga skriva något som ens var i närheten av Rostropovitj text i Pravda?
Var är musikerna av idag som engagerar sig i vår tids ödesfrågor?

Bestående musik?

Läste en tänkvärd intervju med Eric Schüldt i DN.

Lars Norén sade i vår intervju: "Egentligen är vi alla redan döda" - och det kan ju låta väldigt ­Norénskt och nästa klyschigt, men han har ju rätt: Allting är förgängligt. Den musiken vi hör nu kommer vi aldrig att höra på samma sätt igen och enda sättet att leva med den förgängligheten - flyktigheten - är att fullständigt acceptera den. Vi tvingas att vara rastlösa. Kan man inte njuta av det får man söka sig till något annat mer bestående - och just därför har klassisk musik och konstmusik enorm lyssnarpotential i framtiden.

Storartad musik är inte flyktig.
- Nä, fast hade Mozart levt i dag hade han garanterat varit sönderhajpad för "Enleveringen ur seraljen" och när sedan "Così fan tutte" kommit så skulle folk säga: "Jo, jo Mozart är bra, men är det här inte lite trött?"


Nog för att mycket av musiken av idag är flyktig och förgänglig men var det verkligen så annorlunda förr?

För vari består klassisk musik och konstmusiks bestående värde?
Det finns och har alltid funnits vitt skilda uppfattningar om hur den ska tolkas och uppföras, och dessa har varierat med tiden såpass kraftigt att det i slutänden ändå bara blir kvar subjektiva interpretationer från musikerna.

Det som är bestående är alltså bara själva notationen av musiken, men interpretationen är lika förgänglig som i andra musikgenrer - den förändras och influeras också av ett samhälle i omvandling.

Och om det är i notskriften som det bestående står, vad säger då att vi inte i framtiden lika gärna kan tolka det som idag anses som flyktig och förgänglig musik?
Redan idag görs ju tolkningar av Sinatra, Presley, Beatles, ABBA och div. andra musiker. Man försöker till och med tolka jazz-musiker på ett troget sätt in i minsta detalj trots att deras absolut största förtjänst var just improvisationen i ögonblicket.

På samma sätt har Bach idag kultstatus i konstmusikkretsar som det fundament på vilket den västerländska konstmusiken vilar. Detta trots att Mozart och hans samtid inte i särskilt stor grad påverkades av Bach.
Vad Bach skriver är lag, och trots att det i cello-sviterna saknas originalmanuskript, man får lita till 4 mer eller mindre tillförlitliga och mer eller mindre olika utgåvor, så ska Bach tolkas som om det var skrivet i sten.
Att Bach var en av sin samtids största improvisatörer glöms tyvärr bort!

Bach är en bibel för konstmusikern, men precis som i Bibeln finns det motsägelser och paradoxer i hur man ska tolka hans musik.

Vilka som uppbär kultstatus i framtiden kan vi inte sia om, det verkar röra sig i trender även inom konstmusiken.
Måndagsgruppen ansågs länge vara det största som hänt svenskt musikliv, men idag är det tvärtom de som då fick mindre utrymme, t.ex. von Koch och Allgén som gäller.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=640260

Kreativ marknad?

I London är man stolta över den "kreativa marknaden"; musikerna som faktiskt är en tillgång för ekonomin genom att de inbringar kapital och drar folk och publicitet till regionen.

Men ska konst verkligen mätas med ekonomisk tillväxt och publik som måttstock?

Och kan man lura publiken att de upplever stor konst bara för att man slår in det i en fin förpackning?
Vad är inte fel när man behöver en jätteapparat för att kunna genomföra en enda konsert.
Måste man verkligen som musiker alltid försöka legitimera sig genom att få bra betalt?
Är musiken bara bra om man får betalt för den?

Och är en konsert fullständigt misslyckad om så bara en person sitter i publiken, men denne i gengäld uppskattade konserten?

Varför spenderar musiker så otroligt mycket energi på rekvisita och rena självklarheter när de istället kunde lägga sin energi på det de förväntas vara bra på; musiken? Vill man dölja något för publiken? Är man rädda att de inte betalar om det inte ser ut som en riktig konsert? Kan de då inte uppskatta konserten genom audiella intryck?

Och varför söka målgrupper? Vill man verkligen bara vända sig till vissa grupper med sin musik? Menar man att andra grupper inte har förutsättningar att se något som helst värde i musiken, om än det skulle vara annat än ens eget?

Känner man att det hör till helhetsupplevelsen av konserten att få en enkät om hur man upplevde konserten direkt efteråt? Är det inte meningen att applåder och ovationer ska kunna uttrycka detta?

Hur hade inte Bachs låtit om han låtit göra en marknadsundersökning om sin målgrupp? Eller Claude Loyola Allgén? Eller Ivry Gitlis?

Är det inte så att man uppskattar en sann konstnär just för att de går sin väg och inte följer strömmen?
Bara döda fiskar flyter med strömmen!


Allgén i Bloggsfären

Claud? Loyola Allg?

Idag skulle tonsättaren Claude Loyola Johannes Maria (tidigare Klas-Thure) Allgén ha fyllt 87!

Högtidlighåller hans minne genom att lyssna på hans Fantasia för solopiano med Mats Persson.

Allgén - finns nu även i bloggsfären!

RSS 2.0