Väskdebatten
Jag har med intresse följt den s.k. väskdebatten.
Vad som förbryllar mig är hur folk kan uppröras över att människor köper dyra statusprylar. Människor har i alla tider och alla samhällsklasser på olika sätt markerat sin status. Detta är ingenting som är endast rika överklasstjejer förunnat, utan även arbetarklassen köper statusprylar även om de givetvis i större grad begränsas av sin ekonomi och får skaffa andra prylar för att uttrycka sig.
Klassperspektivet blir också en aning ironiskt då kritiken mot överklassens handväskor bygger på att de har råd men inte de lägre klasserna. Med samma argumentering så kan vi ju inte ens den svenska underklassen rättfärdiga sin konsumtion då den i sin tur skulle ses som lyxkonsumtion i många u-länder.
Det allvarliga och upprörande med konsumtionssamhället tycker jag inte är att folk lägger ut hutlösa summor på handväskor, utan på sociala effekter och miljöeffekter som följd av produkterna vi konsumerar.
Människan är tyvärr oförmögen att inse följden av sin konsumtion. Vi har ett underskott av information om under vilka villkor våra produkter tillverkas och även den mest godhjärtade idealisten som köper närproducerat i tron att hon gör en god gärning kan visa sig köpa produkter som är mindre bra för miljön.
Enligt min mening ligger alltså problemet i att folk inte förstår konsekvenserna av det de konsumerar, hur gärna de än vill.
Detta gäller både den ensamstående arbetslösa mamman som handlar på McDonalds och den rika brattjejen som köper dyra handväskor och lyxprodukter.
Konsumtionen i sig är inte skadlig utan det blir den först när den överskrider etiska krav och miljömässig hållbarhet och här har politikerna det tunga ansvaret för att sätta schyssta och hållbara spelregler för företagen globalt, inte den enskilda konsumenten! Globaliseringen har både sina för och nackdelar, men den gör det åtminstone inte enklare för den aktiva konsumenten att informera sig om vad den egentligen köper. Och den underbetalda personalen i butiken har oftast ingen aning heller och skiter vanligen i vilket.
Att Susanne "Tolkientalibaner" Ljung, som tycker att debatten "förts i ett så aggresivt tonläge" får ett eget program om handväskor mm. i SR P1 säger tyvärr mer om tidsandan än det borde... kanske dags att göra en Stegö-Chìlo?
Nina Björk träffar huvudet på spiken i DN - skönt att det inte bara är jag som ser sambandet ökad konsumtion-ökad tillväxt!
- Konsumtionskritiken slår mot något grundläggande för vår ekonomi, nämligen att vi måste köpa mer än vi behöver för tillväxtens skull. Samtidigt slår den mot vår identitet. Vi visar vilka vi är genom vad vi köper. Men vi är inte herrar över våra egna drömmar, utan individens begär formas också av yttre faktorer. Det kan vara en svår tanke för ett liberalt samhälle som tror på individens möjlighet att skapa sig själv helt fritt.
Vad som förbryllar mig är hur folk kan uppröras över att människor köper dyra statusprylar. Människor har i alla tider och alla samhällsklasser på olika sätt markerat sin status. Detta är ingenting som är endast rika överklasstjejer förunnat, utan även arbetarklassen köper statusprylar även om de givetvis i större grad begränsas av sin ekonomi och får skaffa andra prylar för att uttrycka sig.
Klassperspektivet blir också en aning ironiskt då kritiken mot överklassens handväskor bygger på att de har råd men inte de lägre klasserna. Med samma argumentering så kan vi ju inte ens den svenska underklassen rättfärdiga sin konsumtion då den i sin tur skulle ses som lyxkonsumtion i många u-länder.
Det allvarliga och upprörande med konsumtionssamhället tycker jag inte är att folk lägger ut hutlösa summor på handväskor, utan på sociala effekter och miljöeffekter som följd av produkterna vi konsumerar.
Människan är tyvärr oförmögen att inse följden av sin konsumtion. Vi har ett underskott av information om under vilka villkor våra produkter tillverkas och även den mest godhjärtade idealisten som köper närproducerat i tron att hon gör en god gärning kan visa sig köpa produkter som är mindre bra för miljön.
Enligt min mening ligger alltså problemet i att folk inte förstår konsekvenserna av det de konsumerar, hur gärna de än vill.
Detta gäller både den ensamstående arbetslösa mamman som handlar på McDonalds och den rika brattjejen som köper dyra handväskor och lyxprodukter.
Konsumtionen i sig är inte skadlig utan det blir den först när den överskrider etiska krav och miljömässig hållbarhet och här har politikerna det tunga ansvaret för att sätta schyssta och hållbara spelregler för företagen globalt, inte den enskilda konsumenten! Globaliseringen har både sina för och nackdelar, men den gör det åtminstone inte enklare för den aktiva konsumenten att informera sig om vad den egentligen köper. Och den underbetalda personalen i butiken har oftast ingen aning heller och skiter vanligen i vilket.
Att Susanne "Tolkientalibaner" Ljung, som tycker att debatten "förts i ett så aggresivt tonläge" får ett eget program om handväskor mm. i SR P1 säger tyvärr mer om tidsandan än det borde... kanske dags att göra en Stegö-Chìlo?
Nina Björk träffar huvudet på spiken i DN - skönt att det inte bara är jag som ser sambandet ökad konsumtion-ökad tillväxt!
- Konsumtionskritiken slår mot något grundläggande för vår ekonomi, nämligen att vi måste köpa mer än vi behöver för tillväxtens skull. Samtidigt slår den mot vår identitet. Vi visar vilka vi är genom vad vi köper. Men vi är inte herrar över våra egna drömmar, utan individens begär formas också av yttre faktorer. Det kan vara en svår tanke för ett liberalt samhälle som tror på individens möjlighet att skapa sig själv helt fritt.
Kommentarer
Trackback
