Öppet brev till Malin Lernfelt
Hej Malin,
Jag läste din ledarkrönika i GP den 3/5 om Alliansens kulturpolitik.
Jag ska börja med att erkänna att socialdemokraternas kulturpolitik inte har varit någon större inspiration för kultursverige, så långt är vi eniga.
Den större delen av kritiken mot Alliansens kulturpolitik riktar sig inte främst mot kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon är ett utmärkt val som kulturminister, förmodligen den första genuint kulturintresserade kulturministern Sverige har haft på mycket länge och så långt är allt väl.
Problemet är att inte ens Adelsohn-Liljeroth har något större inflytande över kulturpolitiken. Budgeten ligger knappt ens vid hennes bord. Så hennes främsta uppgift som kulturminister verkar bli att försöka rädda det som mindre kulturmedvetna Allianskollegor (vanligen moderater) har saboterat i sin iver att sänka skatter till varje pris.
Alliansen förefaller inte ha gjort någon konsekvensanalys av vilka konsekvenser deras nya ekonomiska politik ger för kulturlivet i Sverige, utan ofta visar sig deras ekonomiska politik få ödesdigra negativa konsekvenser för kulturlivet. Momsen var ett exempel, då det t.ex. tvingade ungdomsorkestrar i Uppsala och Gävle att stänga med mycket kort varsel. Detta kan väl knappast ha varit meningen? Menar du att detta stämmer väl överens med Alliansens "Speciella satsningar görs bland annat på barn- och ungdomskultur"? De summorna det skulle kosta att rädda orkestrarna skulle t.ex. kunna sparas in genom att Anders Borg avstår från en extra mellanlandning. En förlorad timme av Anders Borgs liv skulle kunna rädda ett par hundra ungdomars fortsatta kulturverksamhet.
Och översättningsstödet? Anser Alliansens kulturpolitiker verkligen inte att det är värt att exportera svensk litteratur till utlandet? Varför då driva frågan om kulturkanon? Ja, moderaterna har vänt i denna frågan. Men hör och häpna - det ligger inte på kulturministerns, utan snarare handelsministerns bord. Och just detta är symptomatiskt för Alliansens kulturpolitik. Kulturen ses som en handelsvara, en produkt, vilken som helst, vars främsta syfte är att bära sina kostnader och öka tillväxten i Sverige. Är den inte lönsam, så är den inte behövd.
Ett annat exempel är den nya arbetsmarknadspolitiken, där kulturarbetare är en av de mest utsatta grupperna.
Du nämner att det inte är självklart att bidragssystemen måste se ut som idag, och det har du naturligtvis rätt i, men problemet är att Alliansen river upp de gamla bidragssystemen utan att istället ersätta dem med något nytt! Jag kan inte se något annat skäl till detta än ett cyniskt ointresse för kulturen och dess värde, för hade man haft viljan hade det gått utmärkt att reformera kulturpolitiken i en mer marknadsliberal riktning utan att för den sakens skull skada kulturarbetarna.
Det behöver inte per automatik vara fel att föra en marknadsliberal kulturpolitik, men då måste man också ge kulturarbetarna rimliga förutsättningar att kunna försörja sig av egen kraft. I några andra europeiska länder behandlar man kulturarbetare enligt särskilda regler, med särskilda skatter - eller till och med inga alls!
Detta hade kunnat vara en nytänkande väg och ett utmärkt sätt att markera att man minsann värnar om kulturen utan att det ska behöva innebära att man öser bidrag över den. Kulturarbetarna får klara sig på egna ben, har full frihet i sann liberal anda, och undviker samtidigt att bli beroende av det sociala skyddsnätet i de perioder då man har mindre inkomster och engagemang. Men denna visionen var tydligen inte prioriterad av Allians för Sverige.
mvh
Ledarkrönkan i sin helhet:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=343368
Jag läste din ledarkrönika i GP den 3/5 om Alliansens kulturpolitik.
Jag ska börja med att erkänna att socialdemokraternas kulturpolitik inte har varit någon större inspiration för kultursverige, så långt är vi eniga.
Den större delen av kritiken mot Alliansens kulturpolitik riktar sig inte främst mot kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon är ett utmärkt val som kulturminister, förmodligen den första genuint kulturintresserade kulturministern Sverige har haft på mycket länge och så långt är allt väl.
Problemet är att inte ens Adelsohn-Liljeroth har något större inflytande över kulturpolitiken. Budgeten ligger knappt ens vid hennes bord. Så hennes främsta uppgift som kulturminister verkar bli att försöka rädda det som mindre kulturmedvetna Allianskollegor (vanligen moderater) har saboterat i sin iver att sänka skatter till varje pris.
Alliansen förefaller inte ha gjort någon konsekvensanalys av vilka konsekvenser deras nya ekonomiska politik ger för kulturlivet i Sverige, utan ofta visar sig deras ekonomiska politik få ödesdigra negativa konsekvenser för kulturlivet. Momsen var ett exempel, då det t.ex. tvingade ungdomsorkestrar i Uppsala och Gävle att stänga med mycket kort varsel. Detta kan väl knappast ha varit meningen? Menar du att detta stämmer väl överens med Alliansens "Speciella satsningar görs bland annat på barn- och ungdomskultur"? De summorna det skulle kosta att rädda orkestrarna skulle t.ex. kunna sparas in genom att Anders Borg avstår från en extra mellanlandning. En förlorad timme av Anders Borgs liv skulle kunna rädda ett par hundra ungdomars fortsatta kulturverksamhet.
Och översättningsstödet? Anser Alliansens kulturpolitiker verkligen inte att det är värt att exportera svensk litteratur till utlandet? Varför då driva frågan om kulturkanon? Ja, moderaterna har vänt i denna frågan. Men hör och häpna - det ligger inte på kulturministerns, utan snarare handelsministerns bord. Och just detta är symptomatiskt för Alliansens kulturpolitik. Kulturen ses som en handelsvara, en produkt, vilken som helst, vars främsta syfte är att bära sina kostnader och öka tillväxten i Sverige. Är den inte lönsam, så är den inte behövd.
Ett annat exempel är den nya arbetsmarknadspolitiken, där kulturarbetare är en av de mest utsatta grupperna.
Du nämner att det inte är självklart att bidragssystemen måste se ut som idag, och det har du naturligtvis rätt i, men problemet är att Alliansen river upp de gamla bidragssystemen utan att istället ersätta dem med något nytt! Jag kan inte se något annat skäl till detta än ett cyniskt ointresse för kulturen och dess värde, för hade man haft viljan hade det gått utmärkt att reformera kulturpolitiken i en mer marknadsliberal riktning utan att för den sakens skull skada kulturarbetarna.
Det behöver inte per automatik vara fel att föra en marknadsliberal kulturpolitik, men då måste man också ge kulturarbetarna rimliga förutsättningar att kunna försörja sig av egen kraft. I några andra europeiska länder behandlar man kulturarbetare enligt särskilda regler, med särskilda skatter - eller till och med inga alls!
Detta hade kunnat vara en nytänkande väg och ett utmärkt sätt att markera att man minsann värnar om kulturen utan att det ska behöva innebära att man öser bidrag över den. Kulturarbetarna får klara sig på egna ben, har full frihet i sann liberal anda, och undviker samtidigt att bli beroende av det sociala skyddsnätet i de perioder då man har mindre inkomster och engagemang. Men denna visionen var tydligen inte prioriterad av Allians för Sverige.
mvh
Ledarkrönkan i sin helhet:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=343368
Kommentarer
Trackback
