Någon får alltid betala
Johanna Paulsson lyfter fram flera intressanta aspekter i konsumtionsdebatten.
Naturligtvis är det idiotiskt att förstöra varor för att bekänna sig till antikonsumismen. Det blir en närmast religiös handling - ett offer. Det man inte vill konsumera är värt att skänka bort.
Konsumtionsproblematiken är ju inte helt oproblematisk - ca 70% av USA:s BNP är beroende av konsumtion samtidigt som det är lika känt att överkonsumtionen innebär att vår livsstil skulle behöva fem jordklot och alltså inte är hållbar - någon kommer att få betala för vår subventionerade överflödskonsumtion - men vi ser inte vem, och utkrävs därmed inget ansvar för våra handlingar. Samtidigt finns en försummad och farligare insikt - vår västerländska konsumtion, livsstil och till och med civilization är inte hållbar på ens medellång sikt.
"Vad vi och andra gör får "bieffekter", "oförutsedda konsekvenser", som kanske omintetgör de goda syften vi kan ha haft och framkallar katastrofer och lidanden som varken vi eller någon annan önskat eller övervägt. Och det kan påverka människor som vi aldrig kommer att se i ansiktet, eftersom vi inte reser långt nog eller lever länge nog. Vi kan skada dem (eller de kan skada oss) av misstag, av okunnighet snarare än med avsikt."
Zygmunt Bauman sammanfattar här "postmoderitetens etiska kris". Och det är just denna som den "intellektuella, borgerliga bohemtrenden" försöker ta ett större ansvar för. Skillnaden mellan vårt samhälle och jordbrukarsamhällen i u-länder är att de senare i större grad ser konsekvenserna av sin konsumtion än vad vi gör. Vi ser ett pris och ett varumärke där billigt pris och starkt varumärke är så överordnade och självklara att vi i allmänhet inte ens reflekterar över varför de är billiga eller hur de lyckats skapa sig ett starkt varumärke och varför vi behöver det varumärket?
Frågan handlar alltså ytterst inte om att välja bort shopping - utan om att ta ansvar för sin konsumtion. En jordbrukare i Afrika kan paradoxalt nog här vara "rikare" än en svensk medelklassintellektuell eftersom jordbrukaren till skillnad från svensken faktiskt har möjlighet att själv genom egen kraft säkerställa sin basala konsumtion - medan den industrialiserade medelklassvensken ofta inte har något annat val än att konsumera för att överleva.
(detta är inget argument mot industrialisering - utan ska ses som en uppmaning till eftertanke)
Att Boorman konstaterar att "även ett märkesfritt liv är ett slags varumärke i ett samhälle där vi inte längre bara köper produkter utan livsstilar" är ju egentligen mitt i prick - varumärket i det industrialiserade samhället blivit en symbol för något annat - värderingar och livsstil. Genom att leva märkesfritt så väljer man medvetet bort att legitimera dessa symbolers makt över mitt jag och min fria vilja. Samtidigt så går det naturligtvis inte att leva utan värderingar eller livsstil - men skillnaden är att man bestämmer den själv genom fria val, för att använda en gammal utnött slogan: KAN SJÄLV!
Värt att notera är att det för många liberaler paradoxalt nog inte finns något som är så provocerande som att välja att inte konsumera. Underförstått - man är fri att nyttja sin fria vilja hur man vill - så länge man väljer att understöda den rådande ordningen och fortsätter att konsumera.
Nej, antikonsumtion hänger istället ihop med en idé på frammarsch, nämligen postmaterialismen. Och att välja bort det materiella som det centrala för identitet, existens, livskvalitét och värde är fortfarande en lika provocerande handling som att vara religiös.
Kommentarer
Trackback
